Løgerne (Laugar). Foto: Einar Guðsteinsson
Løgerne (Laugar). Foto: Einar Guðsteinsson

Förr i tiden i ruinen

Inger Edelfeldt

Foto: Inger Edelfeldt

Svensk forfatter født i 1956, debuterede i 1977 og har siden udgivet mere end 40 værker i forskellige genrer.

Blandt romanerne kan nævnes debutbogen Duktig pojke (dansk Dygtig dreng, 1984), klassikeren Kamalas bok og Det hemliga namnet, der blev nomineret til den svenske Augustpris. Som novellist har Edelfeldt udgivet fem samlinger: I fiskens mage (1984), Rit (som fik Svenska Dagbladets litteraturpris 1991), Den förunderliga kameleonten (1995, belønnet med bl.a. Ivar Lo-Johanssons personlige pris 1996), Riktig kärlek (2001) och nu senest Kläderna (2017).

Inger Edelfeldt bor i Stockholm, hvor hun også virker som billedkunstner.

När jag tänker på min far - eller vår far, bör jag väl skriva, för vi var fyra syskon - är det första jag ser framför mig hur jag står och väntar i den där mörka, låga gallerian där bilderna hängde på rad. Därifrån kunde man även se ner i den stora, murriga hallen, och rysa vid tanken på vad ett fall över skranket skulle innebära.

  Jag minns den stängda dörren till hans arbetsrum, och hur jag tittade på klockan. Jag gick alltid upp till hans rum alldeles för tidigt, eftersom jag var rädd att komma för sent. Det gällde för mig att knacka på dörren precis vid den tid han hade sagt att jag skulle komma. Och medan jag väntade tittade jag på de inramade trycken: dramatiska scener ur de isländska sagorna, framförallt Laxdalingarnas saga som var hans favorit och forskningsobjekt. Han forskade främst på Gudrun Osvifrsdotter - huruvida författaren till sagan var en ättling till den historiska Gudrun - och senare på parallellerna med Brynhild i den germanska fornlitteraturen. Mor brukade säga, alltid med ett milt leende, att han var gift med Gudrun; så mycket lättare att vara gift med någon som bestod av ord.

  De där gamla trycken utanför hans dörr, de sitter som inbrända i mitt minne: bilder av blodiga fejder, dryckeslag och vilseritter i dimma. Längre bort hängde även andra bilder från förr i tiden, häxprov och annat skrämmande, och till och med en bild av tortyr, som jag brukade försöka låta bli att titta på. Men det slutade alltid med att jag tittade ändå; och sen drömde jag mardrömmar.

  Far letade ständigt på loppmarknader, auktioner och i antikaffärer efter nya kopparstick, gravyrer och tryck i denna förlegade dramatiska stil, trots att vår mor avskydde dem.

  Sommaren när jag fyllde tretton kom han uppspelt hem med ett kopparstick av en okänd konstnär. Det hade ingen angiven titel men föreställde en man i krigisk klädsel som torkade av sin blodiga spjutspets på en kvinnas förkläde. Kvinnans ansiktsuttryck var märkligt; hon stod som fastfrusen, med ett samlat leende på läpparna, lite som ett helgon eller en martyr. Ja, det såg faktiskt lite ut som om hon njöt.

  Far hade genast känt igen den vackra Gudrun. Om bilden följde sagan, hade hennes man Bolle just blivit genomstungen av det blodiga spjutet, och sen halshuggen. Så man kunde fråga sig varför konstnären hade gett henne den minen.

  Jag var döpt till Gudrun i andra namn, Ylva var mitt tilltalsnamn. Att mina bröder kallades Göran, Ulf och Ove, och inte Bolle, Tjostolf och Kjartan, som de hette i andranamn, var min mors förtjänst. Hon förstod att de isländska namnen skulle låta fåniga i svenska öron. Ja, hon sa att barnen kunde bli retade. Far gav med sig, även om han naturligtvis påstod att retandet skulle kunna göra dem starkare.

  Ove lever fortfarande; han är sjuttiofem, två år yngre än jag. Ulf, min tvillingbror, är död, och även Göran som var min storebror.

  Göran var fars favorit. Han kunde knacka på dörren i förtid, eller till och med komma försent, utan någon påföljd. Far pluggade latin med honom. För far var ett språkgeni; han läste Möðruvallabók som andra läser tidningen, och förutom fornisländskan kunde han naturligtvis latin och gammalgrekiska, och dessutom arameiska och en massa andra språk, som han gärna tilltalade oss på när han var retsam. Kanske var en del av dem till och med påhittade för att driva med oss, men språklekarna gjorde honom på gott humör, vilket ju var trevligt.

Vi bodde på landet, i ett stort vitt hus som hade två torn, så att det nästan såg ut som ett slott. Inte långt från huset fanns skog, och i skogen en gammal husgrund där vi brukade leka som barn. Vi kallade den ”Ruinen”. ”Vi”, det var jag och mina bröder och vår kusin Kim som bodde i närheten, och ibland några andra barn från byn.

  Det vi oftast brukade leka kallades för ”Förr i tiden”; inte så konstigt när man kommer från ett hem där gamla tider ständigt är aktuella.

  När vi var små, hade vi lekt ”Stenåldersleken”, som förstås handlade om livet på stenåldern. Sen hade vi fortsatt med allt möjligt, från Skattkammarön till en nutida lek som hette ”Hitlers död i bunkern” (Göran var Hitler. Eftersom han var äldst, brukade han bestämma mest).

  Att vi skulle kunna inspireras av Laxdalingarnas saga, eller något annat isländskt, hade egentligen aldrig fallit oss in. Det låg väl för nära. Och far vakade så över berättelserna, att det närmast skulle ha känts som att vanhelga Bibeln.

  ”Leka”, förresten… Allt eftersom vi blev äldre, blev också lekarna mera teaterlika - jag antar att om vi hade varit unga nu, hade vi anordnat lajv. Men utklädda var vi ju inte. Det hela handlade nog mer om att få utlopp för känslor. I hemmet var vi tysta och ordentliga.

  Faktum var att det var jag som föreslog att vi skulle sätta upp ”Bolles död”. Eftersom jag hade blivit fixerad vid Gudrun på den nyinköpta bilden. Egentligen ville jag inte vara det. Jag fick en konstig känsla i magen av henne; inte helt behaglig.

 Men också en längtan. Gudrun var ju så vacker. Män slogs om henne.

  Far sa åt mig - ja, det var just den där sommaren som han sa det, när han såg mig i en ny klänning: ”Du kommer nog att leva upp till ditt andranamn, tror jag.”

  Det var både genant och smickrande. Jag hade fått bröst; jag kunde inte vara ”en av grabbarna” längre. Jag minns känslan när jag insåg det, och att jag inte hade något ord för den upplevelsen. Det var som om det drog kallt någonstans ifrån, och samtidigt fanns det en blodfull värme i mig, som egentligen var skön men också skrämmande, eftersom jag inte kände igen den.  Okänt territorium, både runt mig och inne i mig. Inga kartor att lita till.

  Vad betydde det, att ”leva upp till Gudruns namn”?

  Att vara Gudrun, var det inte också att ha makt? Hade Gudrun makt eller inte?

  Far sa också: ”Du har tur som inte var flicka på den tiden. Då hade du blivit bortgift hit och dit. Och allt möjligt annat.” Han hade ett svårtolkat ansiktsuttryck när han sa det.

  Far hade förresten också haft tur. Han hade sluppit göra tung militärtjänstgöring, under beredskapsåren. Inte för att han var omanlig på något vis - hela hans framtoning var som en dröm om manlighet - utan för att han hade epilepsi, med dramatiska anfall då och då. Han fick hålla på med avlyssning.  Men den där sommaren var det ju många år sen kriget tog slut.

  Nu skulle det ju aldrig mer bli krig. De gamla islänningarna skulle ha varit förvånade. Där var det som om den ena fejden alltid måste leda till den andra. Så hade det visserligen varit även med första och andra världskriget. Men nu! Nu var alla överens om att krigens tid var förbi. Påstod mor. Och när hon påstod det, log far det vi kallade hans ”jag-vet-bäst-leende” och sa att krig låg i mänsklighetens natur, vare sig man ville det eller inte. Så var det bara.

  Och mor tog in blommor, stora buketter överallt, när årstiden tillät. Far sa att de fick honom att nysa, så in i hans rum kom de inte. Men annars stod de överallt, för de behövdes i ett så mörkt hus, menade hon. Hon skötte om dem, tog bort det vissna och såg till att de alltid gav ett fräscht intryck, även när en del stjälkar var ruttna så att de började lukta lite unket. Sån var hon, vare sig han ville eller inte.

Tretton år var jag, som sagt. Och naturligtvis var jag förälskad. Djupt och helt. I Anders, en pojke från byn som sen en tid tillbaka brukade vara med i Ruinen. I ett par veckor hade vi kysst varandra och hållit hand i hemlighet, och eftersom jag ju var på väg att bli lika vacker som sagans Gudrun, kunde jag inte föreställa mig annat än att det hela skulle fortsätta; leda fram till något riktigt och sant och fullständigt, och vara i evighet.

  Därför blev det en oerhört smärtsam chock för mig när jag hade ställt frågan ”Tror du att vi kommer att gifta oss?” till Anders - och han svarade, liksom lite tankspritt, att om han skulle gifta sig så fick det hellre bli med en sån som Kim; en flicka som ”får en att vilja saker”.

  Jag ställde inga fler frågor. Jag blev stum och rasande. Var han alltså ihop med Kim också? Mer ihop med Kim än med mig? Det var olidligt. Jag reste mig upp från bänken vid klockstapeln där vi satt, och hoppade upp på cykeln och cyklade hemåt. Hade något litet djur kommit i min väg hade jag säkert kört på det. Jag tänkte: är det såhär det känns när man blir galen? Av att någon säger något sånt till en? Och vad ska man göra? Gråta på sin kammare eller gå ut i skogen och stampa sönder kvistar och skrika eller ställa till med något verkligt dumt?

  Jag bet ihop och gick långt ut i skogen. Jag minns att jag hoppades att något farligt djur skulle dyka upp och jaga mig, så jag fick annat att tänka på. För det kändes som om huvudet, ja, hela mitt jag förresten, skulle sprängas.

  Till saken hörde ju att både Anders och Kim brukade vara med i Ruinen. Där skulle hela gruppen ses nästa dag. Och utebli kunde jag knappast göra.

  Vi sågs där allihop. På Anders och Kim märktes ingenting, men de var väl bra på att låtsas, det hade ju Anders och jag också varit. Jag höll också god min, även om det kändes som om käkarna och händerna var av något slags metall. Vi hade bara ett kort möte, där vi pratade om hur vi skulle lägga upp spelet. Men innan vi skildes åt kunde jag ändå inte låta bli att viska till Anders att han var en stor jävla skit som borde dö. Jag hade inte tänkt säga det; det bara kom ur munnen på mig, när vi stod avsides.

  Sen hade gänget ett uppehåll för att Göran behövde plugga, och nästa gång kom inte Anders. Han ringde hem till oss och hälsade - till Göran - att han var magsjuk.

  Så då återstod jag och Ulf och Göran och Ove. Och Kim. Och vi skulle improvisera kring temat ”Bolles död.”

  Ärligt talat så tror jag att den största vitsen med vårt spel, och våra tidigare lekar, inte bara var att få utlopp för känslor - som jag skrev förut - utan också att få tät kroppskontakt, något vi heller aldrig hade i hemmet.

  Med rekvisitan var vi ju inte så noga. Vi bar inga speciella dräkter och inga vapen, inte ens låtsasvapen. Strid betydde brottning, även om ”Helge” sa: ”Nu stöter jag spjutet i dig, Bolle! Stentor, kom och hugg av hans fula huvud!”

  Ja, nog kunde det gå vilt till, framförallt från pojkarnas sida.

  Och när Bolle sa: ”Nu tar jag dig till äkta, Gudrun!” tryckte han sig intill mig och jag kände hans stånd, och han var ju inte min bror då, utan en isländsk hemmansägare.

  Så det som hände i Ruinen var inte lika troskyldigt som mitt ”hålla handen och pussas” med Anders. Det som skedde i Ruinen skedde ju i en annan verklighet. Förr i tiden. Då var folk råare, mer djuriska.

  Anders, som sjukförklarat sig, skulle ha varit Helge, samme Helge som torkade av spjutet på Gudruns förkläde. Nog förstod jag varför han inte kom, och nog förstod jag att det jag hade sagt till honom inte var trevligt. Ändå tyckte jag att han borde begripa vad jag kände, med tanke på att han faktiskt hade förolämpat mig grovt. Förresten, jag skulle gärna be om ursäkt ifall han gjorde detsamma.

  På något sätt hade jag också lyckats övertyga mig själv om att han faktiskt inte var ihop med Kim; helt enkelt för att jag inte ville känna den smärtan.

  Göran, som hade blivit så lång och axelbred, såg högmodigt på oss och sa: ”Anders kommer inte. Vem ska då döda mig?”

  ”Det kan jag göra!” fnittrade Kim plötsligt. Ja, hon var förstås Halgerd. En flirtande, tillgjord Halgerd.

  Och när jag såg på henne, och hon drog håret bakåt, upptäckte jag också att hon hade ett märke på halsen - ett sugmärke. Nog kände jag igen ett sånt, för Göran hade haft ett efter en klassfest, och varit stolt över det även om han förstås dolde det för mor och far.

  Kim såg min blick och lät håret falla fram igen. Med ett fånigt leende.

  Jag hade läst uttrycket ”det svartnade för ögonen”, men jag hade inte trott att det verkligen kunde svartna. Det var som om en tjock mörk dimma la sig inom mig. Hatet som vällde upp var oavvisligt. Iskallt. Om jag hade haft ett spjut skulle jag ha stött det i henne.

  Hon var förhatlig, äcklig. Falsk. Säkert hade hon fånat sig inför Anders, ställt sig in, varit fjompig och beundrande och ”dum”, och på så vis fått honom att ”vilja saker”. Vad hade de gjort? Exakt vad? Var det därför hon hade ett nöjt småleende på läpparna? Jag måste titta bort och ta ett djupt andetag.

  Göran för sin del började skratta när han hörde hennes förslag. ”Bolle är ju en mäktig krigsman, en fantastisk kämpe!” sa han - och lät så på pricken lik vår far, att det var närmast otäckt. Han tillade, som en retsam flirt: ”Hur ska du kunna gå i envig med honom; ska du slåss med ögonfransarna?” 

  Kim svarade med ännu ett av sina affekterade fniss, som om trodde att hon var någon tjej i en flickbok.

  Jag undrade om alla de andra visste vad som försiggick mellan henne och Anders. Och: hade Anders sagt till Göran att hans barnsliga syster Ylva var ute efter honom? Men visst var Kim mer inbjudande… det hade de nog kommit överens om.

  Jag steg fram, och fortfarande var det som om något tagit över i mig; dimman, mörkret. Rösten iskall när jag sa: ”Vi kan vända på allting idag. Jag kan vara Bolle, och Kim kan vara Halgerd som förut.”

  ”Jaha, vem ska vara Gudrun då?”

  ”Det kan du vara, Göran. Förklädet kan du få låna av mig.”

  Här skrattade Ulf, och Ove också. För båda var nog ganska trötta på Görans beteende, som hade blivit mer och mer mästrande, som om han verkligen tog sig själv för en isländsk hjälte från fornstora dagar.

  Men han lät sig inte provoceras.

  ”Då gör vi så, då”, sa han vasst. ”Så får vi se hur kul det blir. Ylva, du får bestämma spelreglerna, du verkar vara på ett väldigt… intressant humör idag.” Hans röst dröp av ironi.

  Jag sa: ”Bra, då är jag Bolle. Göran, du är Gudrun. Kim är Halgerd.”

  ”Ska inte jag också vara en karl då?” sa Kim och lekte med håret.

  ”Du kan vara vem du vill.”

  Ulf sa: ”Får jag vara Helge Hårdbensson?”

  ”Javisst. Och Ove, vem vill du vara?”

  För Ove var en vek pojke som far brukade reta. I Ruinen brukade han få de tråkigaste rollerna.

  ”Kjartan”, sa han, och det var ju hans andranamn.

  ”Men Kjartan är väl död i den här scenen”, sa Ulf.

  ”Då kan jag vara Kjartans vålnad. Vi gör ju ändå om allting.” Sen tillade han, till Göran: ”Jag kanske vill döda dig då. Jag menar, döda Bolle.”

  ”Jag är ju Bolle nu”, sa jag och såg mig om i Ruinen, med Bolles ögon. Underlig kände jag mig; längre än vanligt, stel i ryggen, med en kropp som var större och hårdare. Det var som om själva mitt blod hade blivit metalliskt. Var det så det kändes att vara man?

  Det kröp i händerna, särskilt den högra. Som om den längtade efter ett svärdsfäste, eller vilket vapen som helst. Nu var jag Bolle. Och fienderna var på väg mot min gård. Jag skulle döda dem. Jag ville döda. Töcknet låg fortfarande i hjärnan på mig. Det fanns till och med ett ljud därinne i huvudet, ett lågt, väsande läte som när någonting pressas ihop. Käkarna var så sammanbitna att jag knappt lyckades få fram orden: ”Akta er!”

  Då började Kim fnissa igen. Det var ett idiotiskt fnissande. Helt outhärdligt.

  Och plötsligt tog mörkret i mig över helt och hållet. Som en demon. Utan att förstå hur det gick till, var jag framme vid Kim, och så satt jag grensle över henne på marken, med händerna om hennes hals. Det var som om händerna hade en egen vilja. De grep hårdare, dimman blev tätare. Det var såhär det kändes att döda, att vara den som dödade. En kraft ur ett ursprungligt mörker, där allt personligt försvann; där man blev en svart, riktad tornado.

  Men någon vräkte mig bort från Kims kropp, bände bort mina händer. Ett slag träffade mig i ansiktet. Det var Göran, och han var vit i ansiktet av raseri.

  Han skrek: ”Är du inte riktig i huvudet, vad gör du?”

  Jag låg där med värkande kind, tillintetgjord. Kim hostade och hulkade.

  ”Det här”, sa Göran, ”ska far få veta.”

Och det var så jag slutade vara Gudrun, den vackraste av kvinnor. Jag stod inför far i hans kammare full av böcker, och jag kunde ingenting förklara.

  ”Jag kan inte tro vad jag hör”, sa han, ”att du försökte strypa din kusin?”

  Vad skulle jag säga? Jag bara stod där med hängande huvud.

  ”Vore du äldre skulle du hamna på sinnessjukhus”, sa han.

  Och det var vad jag fick med mig; de orden. Dem och de slag med hans livrem som gjorde att jag inte kunde sitta på ett tag.

  Orden, de satt mer fast i mitt huvud än märkena gjorde på min hud. Han behandlade mig kallt från den dagen, och med ett slags hånfull skämtsamhet som gjorde ont. Jag var lite rubbad i hans ögon, liksom i mina egna. Också mina syskon, och naturligtvis Kim, delade väl den åsikten. Kim bad jag förstås om ursäkt, men hade ingen känsla av att ursäkten togs emot. Ingenting kunde ställas till rätta.

  Och Anders? Honom har jag konstigt nog inga fler minnen av.

Ove träffar jag då och då, men de mötena präglas, precis som mötena med mina andra bröder när de var i livet, inte av några djupare samtal.

  En gång när vi träffades, Ove och jag, berörde jag den där gången när jag hoppade på Kim. Han hade inget minne av den.

  ”Jaha, gjorde du det?” sa han bara. Ja, sånt hände väl. Det gick ju vilt till. Ulf försökte ju strypa Göran, vi fick sparka bort honom. Och jag slog nästan ihjäl Ulf med en sten.”

  ”Så då fick ni också stryk av far?”

  ”Av far? Men det var klart att han inte fick reda på sånt, vi gjorde upp sinsemellan, som en hedersgrej. Jag betalade en massa till Ulf. Och jag har för mig att Göran fick Ulfs läderjacka, fast den måste ha varit för liten. Minns du inget av det?”

  Nej, det gjorde jag inte. Kanske hände det när jag inte var med.

  Det jag minns är att när jag steg ut i den mörka gallerian utanför fars dörr efter straffet, var det som om Gudrun såg på mig från trycket på väggen, och det var som om hon sa: ”Hur ska du ta den här skammen med dig in i livet?”

  Det är vad jag minns bäst. Det skapade min tideräkning: före och efter den dagen. Som före och efter Kristus.